Nobelpristagarmaraton, del 7: 1907

Namn: Rudyard Kipling (1865-1936)
Land: Storbritannien
År: 1907
Läst bok: Djungelboken (1894), 090106-090116
Betyg: 3

Okej, Carducci tog så lång tid att skriva in, så nu har jag bara fyra minuter på mig att uppfylla mitt löfte om en fredagsdubbelpostning i följetongen om mitt Nobelpristagarmaraton.
Kipling, alla känner till honom, alla har sett Djungelboken, åtminstone Baloos sång på julafton, och det är ju också historien i boken Djungelboken om Mowgli, Bagheera, Baloo, Kaa (*SPOILER* som hjälper Bagheera och bara hypnotiserar aporna *SPOILER*) och de andra som känns mest intressant. Där jämför man hur figurerna framställs jämfört med Disneyfilmen, och det skiljer sig en del. De övriga historierna kändes ganska ointressanta (med undantag möjligtvis för Rikki-Tikki-Tavi och den om den vita sälen).

Jag hann inte innan midnatt...
Uppdatering: Jo, tydligen hann jag enligt Bloggers klocka. Se, jag vann en bas, vad kul.

Nobelpristagarmaraton, del 6: 1906

Namn: Giosuè Carducci (1835-1907)
Land: Italien
År: 1906
Läst bok: Nyare italiensk lyrik (1902), 081217-081223
Betyg: 2

Jag är inte van att läsa lyrik. Jag tycker ofta att det sökt när någon högläser lyrik, oavsett om det är poeten själv som läser eller någon annan; kanske oftare om det är någon annan. Det känns ofta som om formen är viktigare än orden. Det tycker jag inte om. Jag väljer funktion framför form i de allra lägena. När jag läser lyrik tvingas jag att söka efter formen för att inte falla in i den läsning jag använder i skönlitteratur, där alla ord faktiskt inte är i stort sett lika viktiga. Det är de i lyriken, och hittar jag inte formen, skummar jag bara. Jag vill hitta rytmen. Jag vill hitta metern. Jag vill ha ett gung. Ibland hittar jag metern (även om jag inte har lust att fördjupa mig i det, funktioninriktad som jag är) men upptäcker att jag inte tycker om den. Den saknar rytm. Jag ser att det ska vara fem stavelser, sju stavelser, rimma tredje och fjärde och sen avsluta med fem stavelser (eller vad det nu må vara) men det saknar rytm. Då blir jag tvär och tycker inte om dikten. I Carduccis fall fanns det gung, och det var ganska trivsamt att läsa. Tyvärr var hans stora intressen i livet Italien som enad stat (vilket den inte hade blivit än när han började) och träd, så får ni en bild av hur angelägen hans diktning känns idag. Men gunget fanns där.

Tydligen har Carducci inte legat på utlåningstopplistan på ett tag. Inga böcker eller samlingar av honom gick att hitta, men i samlingen Nyare italiensk lyrik från 1902 fick jag åtminstone läsa lite om honom och hans liv. Han skapade tydligen en läsarstorm med den här dikten på temat "liten rödlätt man med horn i pannan":

Till Satan

Dig, du omätlige
ursprungsande,
känsla och tanke,
materie och ande -

medan i bägaren
drufsaften glimrar,
eldigt som själen
i ögar skimrar;

medan om kärlek
språka tillsamman
solen och jorden
med löje och gamman;

medan från bergets
älskaremöte
dalen bär hoppet
om skörd i sitt sköte -

dig ägnas sången
af djärfvaste slaget.
Satan jag hälsar som
kung i gelaget.

Bort med ditt vigvatten,
präst, och din mässa!
Aldrig skall Satan
vika för dessa.

Ser du, Sankt Mikaels
mystiska glafven
täres af rosten;
hjälplös mot grafven

ärkekeruben
vingbruten vänder,
frusen är blixten
i Jehovas händer.

Likt meteorer,
slocknade, kalla,
ned ifrån fästet
änglarna falla;

men i materien
fjättrad af ingen,
kung öfver formen,
kung öfver tingen,

Satanas lefver.
Med härskarehänder
nattsvarta ögats
flamma han tänder,

ögats, som smäktande
viker och vägrar,
ögats, som strålande
lockar och segrar.

Han bor i drifvans
pärlande safter
skänkande glädjen
jublande krafter,

eldande blodet,
döfvande smärtan,
väckande kärlek
i människohjärtan.

Satan, du talar
ur dikten jag slungar
ut mot den gudom som
blodstänkta kungar,

syndiga påfvar,
dyrka och ära:
ljuneldslik skall du
världen förfära.

Ahriman nämnde dig
konsten i öster,
Adonis, Astarte
skaldernas röster,

fordom när Ioniens
lyckliga släkte
skumboren Venus
till sällheten väckte.

Hyllande susa
Libanons cedrar:
Cypergudinnans
älskling man hedrar.

Firad med danser,
hyllad i psalmer,
bland Edomitiens
doftande palmer,

där Cyperns bölja
skumklädd förrinner,
unga och rena
hjärtan du vinner.

När nazarenens
råa adepter
under agapernas
okyska scepter

tända ditt tempel
med helig fackla
och Argolis' drömmar
remna och vackla,

minnesgod pöbel
billigt dig reder
plats i sin hydda
bland larers leder.

Glödande älskare,
gudom tillika,
flyr du till kvinnan
den kärleksrika:

häxan, som vissnat
vid årslång möda,
lär du naturens
ynkedom döda.

För alkemistens
stirrande öga,
för forskande magiker
himlar så höga,

strålande, nya,
fram du befaller
bortom det dystra
fängelsets galler.

Dig och ditt välde
munken vill glömma,
döljer sig sorgsen
i klostrets gömma.

Själ, som gått vilse,
Satan, du prise!
Strax han dig sänder
din Heloïse.

Fåfängt du späker
aftärd lekamen:
midt ibland Davids
gråtmilda amen

Maros och Flaccus'
verser han hviskar,
med delfiska former
ögat förfriskar:

Lycoris', Glyceras
rosiga, ystra
bilder han bringar
bland klostrets dystra.

Skönare tiders
storslagna minnen
väckas i cellens
sömnlösa sinnen.

Stolta tribuner,
larmande hopar
ur Livii böcker
till lifvet han ropar;

fosterlandskärlekens
låga han tänder:
till Kapitolium
munken han sänder.

Wicleff och Huss, I
siareröster,
ropen ert budskap
mot väster och öster,

högt I förkunnen
från kättarebålet:
tiden fullkomnats,
seklet nått målet.

Mitror och kronor
darra och bäfva:
upprorets andar
klostret omsväfva,

kämpa, predika
under din stola,
broder Girolamo
Savonarola.

Luther slet munkens
dräkt från sin medja:
människotanke
aflsit din kedja!

Kringhvärfd af flammor,
du strålande hägrar,
Res dig, materie:
Satan han segrar.

Skönt och förfärligt
ett odjur sig formar,
hafvet bereser,
jorden kringstormar,

gnistrar och ryker
likt eldsprutarjätten,
bergen bestiger,
ilar kring slätten,

flyr öfver afgrunder,
frustande ångar
i okända hålors
mystiska gångar;

hvirfvelvinds like,
trotsigt det sänder
gälla signalen
från stränder till stränder;

mäktigt det andas,
hvirfvelvinds like.
Skåden, o folkslag:
genom sitt rike,

stor och allsmäktig
Satan sig svingar,
buren på väldiga
eldvagnens vingar.

Hell dig, o Satan,
uppror på jorden!
Hell dig, förnuftets
hämnare vorden!

Rökoffer hälse
segern du vunnit!
Prästernas Jehovah
öfverman funnit.

Oj, vad långt det var att skriva in. Men den här gången uppskattade jag faktiskt dikten mer än när jag läste den första gången. Jag antar att den takt med vilken jag hinner skriva orden är ungefär den som jag bör försöka läsa lyrik i. Jag får pröva det när nästa nobelpoet ska dammas av - jag vet inte när det är dags igen. Tills dess jag har lärt mig läsa lyrik tror jag det blir svårt för poeter att nå över en tvåa i betyg från mig...

Nobelpristagarmaraton, del 5: 1905

Namn: Henryk Sienkiewicz (1846-1916)
Land: Polen
År: 1905
Läst bok: Quo Vadis (18), 080819-080930
Betyg: 3

Efter de första kapitlen i Henryk Sienkiewiczs Quo Vadis var jag alldeles förvirrad. Jag vet inte om jag var okoncentrad när jag läste, men jag tyckte att det bara namn på namn på namn. Nya personer dök upp från höger och vänster till synes utan anledning och försvann sedan lika fort igen. Till slut började dock historien utkristalliseras och då blev det inte lika tokigt längre. Man bjuds på en hyfsad kärlekshistoria mellan Lygia och Marcus Vinicius i Rom under Neros dagar där kristenomen börjar få grepp om allt fler människor. Läsaren får följa hur Vinicius kämpar för att rädda sin Lygia som fängslats tillsammans med andra kristna. Han blir till och med kristen själv (mest för att få flickan, känns det som, att övriga kristna pryglas för att sedan kastas till lejonen bryr han sig mindre om). Sienkiewicz beskriver även Nero ingående och väver in historiska händelser i handlingen, som till exempel när Nero låter bränna Rom för att kunna skylla på de kristna (som det sägs att han gjorde).

Gränsöverskridande kärlek och Nero bränner Rom

Som sagt, inte så tokig efter de inledande kapitlen, men heller inget att rusa efter för att läsa (jag har det enda exemplaret i Stockholms ”biblioteksnät” hemma fram till i eftermiddag). Lite kul också att man visade TV-serien Quo Vadis på Axess samtidigt som jag läste boken. Det är nog första gången jag har sett ett helt program på polska.

Bonuskuriosa: Jag kan inte lära mig stava till ”Quo” i huvudet. Det går bara inte. Jag måste prova att skriva det. Först då ser jag om det blev rätt – ”Quo” – eller fel – ”Qou”.

Nobelpristagarmaraton, del 4b: 1904

Namn: José Echegaray (1833-1916)
Land: Spanien
År: 1904
Läst bok: Mariana - drama i tre akter och epilog (1892, övers. 1894)
Betyg: 3

Efter poesi, historieskildring, skönlitteratur och vers var det nu dags för dramatik i nobelpristagarmaratonet. José Echegaray från Spanien var bland annat finansminister och skolminister innan han sadlade om till dramatiker och skrev livet ut. Han delade priset 1904 med Frederi Mistral. Jag beställde boken till mitt bibliotek och fick i handen ett tummat och med gummiband omgivet exemplar i (numera) lösbladssystem. Mums, tänkte jag. Ett drama är väl tänkt att vara dramatiskt och det kan man lugnt säga att "Mariana" var. Mina sex beskrivande ord lyder som följer:

Förvecklingar, förvecklingar och ond bråd död

Det här var riktigt bra. Den över hundra år gamla svenskan tar en stund att komma in i, men allteftersom historien vecklar ut sig glömmer man bort sig och längtar vidare till nästa vänding. Jag tror att min ovana vid att läsa dramatik skriven för scen gör att den ändå bara kan få en trea i betyg, men "Mariana" är ändå klart läsvärd!

Nobelpristagarmaraton, del 4a: 1904

Namn: Frederi Mistral (1830-1914)
Land: Frankrike
År: 1904
Läst bok: Sången om Rhône (1897, sv. övers. 1964), 080508-080510
Betyg: 3

Vilken lättja! Här har en och en halv månad bara runnit iväg sedan jag slog igen Frederi Mistrals "Sången om Rhône", och inte ett ord har yppats här om hur och när och var och om den var något att hänga i julgranen.
Eftersom jag uppenbarligen inte är så förtjust i att referera författares liv och verk (det går för övrigt så bra så att hitta information om annorstädes) tänkte jag istället utmana mig själv med att sammanfatta den lästa boken i endast sex ord. Okej, då kör vi:

Båtfärd till marknad. Kärlekshistoria slutar dramatiskt.

Den här boken gillade jag. Den är ursprungligen skriven på något versmått som jag inte bryr mig att kolla vad det heter nu, men översättaren Ebbe Linde har noggrant redogjort för det i förordet. där skriver han också att en översättare av poesi också själv måste vara poet och att han tagit sig friheten att frångå versmåttet vid behov, till förmån för den litterära kvalitén. Inga nödrim, alltså (jag skojar bara, den är skriven på någon orimmat meter (sluta klaga, jag bryr mig inte om versmått! Funktion går alltid före form i min värld)). Resultatet blir dock att den svenska versionen är till viss del uppstyltad vers, men man hittar inte mönstret (eftersom det är bortförhandlat i den konstnärliga frihetens namn). Alltså tog det en stund att få in en läsrytm för mig. Men sen när det började hända grejer gick det bättre, och slutet är riktigt bra!

Läsvärd, således.

Borges

Jag tittade in på Facebook för första gången på länge och såg att applikationen iRead helt gratis och oprovocerat tillhandahållit mig 25 bokrekommendationer, baserat på de 5-6 böcker jag lagt in där. Jag kollade snabbt de första och fastnade för Jorge Luis Borges "Labyrinter".
Obildad som jag är, hade jag snarare satt honom som sångare, men när jag nu läser på Wikipedia om honom förstår jag att det måste vara någon annan argentinare jag tänker på.
Hur som helst hade boken fått bra recensioner av andra användare. Den skulle vara "intelligent" och "klurigt" skriven. Ja, det går jag igång på!
Så jag begav mig till Aspuddens bibliotek och lånade boken. På vägen hem började jag fundera på om Borges inte hade fått Nobelpriset. Jag var inte säker, men trodde att jag hade sett hans namn på listan. Och om det nu var så att han hade fått priset, hur skulle jag då göra? Skulle jag läsa den här boken redan nu och välja en annan när det väl var dags "på riktigt" eller skulle jag lämna tillbaka boken oläst? Med författare som jag redan läst är det naturligtvis enklare. Där är jag helt fri att läsa fler böcker utan hänsyn till mitt maraton.
Nu visar det sig dock att jag inte har någon som helst koll på den här mannen. Han har inte fått Nobelpriset, så jag kan lugnt läsa "Labyrinter" redan nu, så snart jag är klar med "Flyga drake". Jag har nämligen svårt att ha flera böcker igång samtidigt, men det blir ett annat inlägg.

Ja, sådana här saker kan jag gå och oroa mig för. Är jag normal?

Nobelpristagarmaraton, del 3: 1903

Namn: Björnstierne Björnson (1832-1910)
Land: Norge
År: 1903
Läst bok: Synnöve Solbakken (1887), 080315-080320
Betyg: 3

Jag är ingen storkonsument av skönlitteratur. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma ihåg… Äsch, nu får jag sluta klippa och klistra. ”Synnöve Solbakken” är alltså det första skönlitterära verket i detta mitt nobelpristagarmaraton, skriven av norrmannen Björnstierne Björnson. Det är för övrigt han som har skrivit dikten ”Ja,vi elsker dette landet”, som sedermera blev Norges nationalsång.
”Synnöve Solbakken” handlar om en flicka och en pojke som bor på varsin bergsida om en dal. Synnöve Solbakken, som bor på den soliga sidan, och Torbjörn Granliden, som bor på skuggsidan. Synnöve är blond och allmänt god och fantastisk medan Torbjörn har problem med temperamentet och alltid hamnar i bråk. Givetvis blir de kära. I kyrkan till och med. Men Synnöves föräldrar vill inte att Synnöve hamnar i dåligt sällskap och håller henne borta från allt ont. Torbjörn får nöja sig med att drömma. Hans syster Ingrid blir god vän med Synnöve och lurar med de båda så att de får träffas. Men innan Torbjörn och Synnöve kan få varandra måste han ta avstånd från sitt gamla liv och vara snäll och god istället. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort.
Det var trevligt att få läsa lite skönlitteratur igen, efter Prudhommes lyrik och Mommsens historia, och Björnsons stil är ledig och lättläst. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite tunt, särskilt i beskrivningen av titelpersonen Synnöve som är så väldigt fläckfri och nästan tvådimensionell, som en drömbild. Kanske är det meningen. Kanske är det Torbjörns drömbild av Synnöve som framförs, men jag hade velat ha mer av båda sidorna. Sen känns det ganska avlägset från dagens värld att man ses en gång på håll och blir kära, går och drömmer om varandra på varsitt håll för att sedan, när man äntligen möts, kan kasta sig i varandras armar och bedyra sin innerliga kärlek till den andra (utan att ens ha talats vid innan).
Det blir ändå en ny toppnotering med en trea i betyg, tack vare språket och den lediga, behagliga stilen. Jag läser gärna mer av Björnson.

På böjd arm

Jag kunde inte på rak arm säga när jag läste någon historisk litteratur senast. Men en titt i excelarket över böcker att läsa påminde mig att det var i somras, då jag läste "Historisk guide till Paris" av Robert Cole. Den var riktigt bra skriven och gick igenom Paris hela historia, från början med romare och andra fram till nutid. Läs!

Nobelpristagarmaraton, del 2: 1902

Namn: Theodor Mommsen (1817-1903)
Land: Tyskland
År: 1902
Läst bok: Romersk Historia (1854-55), 080228-080315
Betyg: 2

Jag är ingen storkonsument av historielitteratur. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma ihåg när jag senast läste en renhårig historiebok. Jag tycker helt enkelt inte att det är så kul att läsa. På historielektionerna på gymnasiet var jag inte lika anonym som min granne Olof, men nästan (enligt vår gamle, nästan själv historiske lärare som jag glömt namnet på. Var det Torsten?). Nu har jag ändå dragit mig igenom första delen av Mommsens stora, ofullbordade verk ”Romersk historia”. Jag har fått lära mig om hur man tror att folken som innebodde skohalvön kom dit och hur deras styrelseskick såg ut. Eller snarare hur man trodde för 150 år sedan. Mommsen beskriver den bristfälliga kunskapen elegant, här om de umbriska stammarnas vandring:

”Det är genant att tala om den, ty kunskapen om den kommer till oss liksom klangen från klockorna i en stad som sjunkit i havet."

Nu ska det spännande att läsa lite skönlitteratur, förklädd till damsnusk.

Dramatiskt omslag

Nog är det lite Lilla huset på prärien över det här omslaget. Hoppas att någon försöker håna mig när jag läser den så jag får tillfälle att besserwissra dem.
- Vad läser du för kiosklitteratur?
- Det är faktiskt 1903 års nobelpristagare...

Nobelpristagarmaraton börjar nu!

Så blev det då dags att göra slag i saken och påbörja min långa vandring ut ur kulturskymningen, in i den upplysta och belästa dagen. Jag åkte således in till stadsbiblioteket för att låna de första tre nobelpristagarna i litteratur: "Stances et poémes" av Sully Prudhomme, "Romersk historia" av Theodor Mommsen och "Synnöve Solbakken" av Bjørnstjerne Bjørnson. Vilka av pristagarnas verk jag ska läsa har jag valt genom en inte alltför djup analys av vilket som vid en snabb blick verkar vara den mest betydande utgåvan.
Allt gick bra till en början. Elias lät sig lämnas på dagis utan knussel och Anael somnade klädsamt på Sveavägen, precis som planerat. Men vid sökdatorn stötte jag på patrull. Tydligen är nobelpristagarmaraton ingen folksport. Både Prudhomme och Mommsen låg gömda i källaren och var tvungna att beställas, och Bjørnson stod två våningar upp på galleri 2. Men nu hade jag inlett mitt maraton och tänkte inte ge vika. Alltså beställde jag min poet och min historiker och sprang snabbt upp till galleri 2 och rafsade till mig kärlekshistorien om Synnöve medan Anael låg kvar i bokhallen och sov. Omslaget var minst sagt förvånande. Jag ska scanna in och lägga upp här, så får ni se. Om det inte osar kiosklitteratur om det omslaget, så vet jag inte vad. Men den ska bli intressant att läsa. En nobelpristagare förklädd till Harlequin-roman.
Men först måste jag läsa Sully Prudhommes "Stances et poémes". Jag måste läsa dem i tur och ordning, annars går det inte. Jag väljer att läsa diktsamlingen på franska (och eventuellt även på svenska) och slår därmed fast upplägget för resten av maratonet. Böckerna ska läsas på originalspråk så långt det är möjligt (dvs att jag ska läsa på svenska, engelska eller franska).
Theodor Mommsens romerska historia riskerar ju att bli den första riktigt träiga och jobbiga boken att ta sig igenom under resans gång (och säkerligen inte den sista), men det ska nog gå.
Nu måste jag komma på något bra sätt att ta mig in till biblioteket igen under helgen för att hämta mina dammiga beställningar. I fortsättningen ska jag nog offra en tia och beställa hemifrån dagen innan.
Jag ska skriva några ord och högst subjektivt bedöma alla pristagare allteftersom jag har betat av dem.
Nu är jag igång. Nu kör vi. Om några år ska jag vara i mål...