Idag blev jag skrattad åt på biblioteket.
Jag: Hej, jag hade reserverat en bok också.
Bibliotekarien: Vad heter du?
Jag: Anders Ryman. R-y-m-a-n.
Han letar i hyllan och hittar boken.
B: "Nyare italiensk lyrik" från 1906? frågar han och kan inte låta bli att fnissa.
Jag: Japp! Det låter väl kul?
Dagen ungdom...
2008-10-21
Nobelpristagarmaraton, del 5: 1905
Namn: Henryk Sienkiewicz (1846-1916)
Land: Polen
År: 1905
Läst bok: Quo Vadis (18), 080819-080930
Betyg: 3
Efter de första kapitlen i Henryk Sienkiewiczs Quo Vadis var jag alldeles förvirrad. Jag vet inte om jag var okoncentrad när jag läste, men jag tyckte att det bara namn på namn på namn. Nya personer dök upp från höger och vänster till synes utan anledning och försvann sedan lika fort igen. Till slut började dock historien utkristalliseras och då blev det inte lika tokigt längre. Man bjuds på en hyfsad kärlekshistoria mellan Lygia och Marcus Vinicius i Rom under Neros dagar där kristenomen börjar få grepp om allt fler människor. Läsaren får följa hur Vinicius kämpar för att rädda sin Lygia som fängslats tillsammans med andra kristna. Han blir till och med kristen själv (mest för att få flickan, känns det som, att övriga kristna pryglas för att sedan kastas till lejonen bryr han sig mindre om). Sienkiewicz beskriver även Nero ingående och väver in historiska händelser i handlingen, som till exempel när Nero låter bränna Rom för att kunna skylla på de kristna (som det sägs att han gjorde).
Gränsöverskridande kärlek och Nero bränner Rom
Som sagt, inte så tokig efter de inledande kapitlen, men heller inget att rusa efter för att läsa (jag har det enda exemplaret i Stockholms ”biblioteksnät” hemma fram till i eftermiddag). Lite kul också att man visade TV-serien Quo Vadis på Axess samtidigt som jag läste boken. Det är nog första gången jag har sett ett helt program på polska.
Bonuskuriosa: Jag kan inte lära mig stava till ”Quo” i huvudet. Det går bara inte. Jag måste prova att skriva det. Först då ser jag om det blev rätt – ”Quo” – eller fel – ”Qou”.
Land: Polen
År: 1905
Läst bok: Quo Vadis (18), 080819-080930
Betyg: 3
Efter de första kapitlen i Henryk Sienkiewiczs Quo Vadis var jag alldeles förvirrad. Jag vet inte om jag var okoncentrad när jag läste, men jag tyckte att det bara namn på namn på namn. Nya personer dök upp från höger och vänster till synes utan anledning och försvann sedan lika fort igen. Till slut började dock historien utkristalliseras och då blev det inte lika tokigt längre. Man bjuds på en hyfsad kärlekshistoria mellan Lygia och Marcus Vinicius i Rom under Neros dagar där kristenomen börjar få grepp om allt fler människor. Läsaren får följa hur Vinicius kämpar för att rädda sin Lygia som fängslats tillsammans med andra kristna. Han blir till och med kristen själv (mest för att få flickan, känns det som, att övriga kristna pryglas för att sedan kastas till lejonen bryr han sig mindre om). Sienkiewicz beskriver även Nero ingående och väver in historiska händelser i handlingen, som till exempel när Nero låter bränna Rom för att kunna skylla på de kristna (som det sägs att han gjorde).
Gränsöverskridande kärlek och Nero bränner Rom
Som sagt, inte så tokig efter de inledande kapitlen, men heller inget att rusa efter för att läsa (jag har det enda exemplaret i Stockholms ”biblioteksnät” hemma fram till i eftermiddag). Lite kul också att man visade TV-serien Quo Vadis på Axess samtidigt som jag läste boken. Det är nog första gången jag har sett ett helt program på polska.
Bonuskuriosa: Jag kan inte lära mig stava till ”Quo” i huvudet. Det går bara inte. Jag måste prova att skriva det. Först då ser jag om det blev rätt – ”Quo” – eller fel – ”Qou”.
2008-10-01
Trompe l’œil II
Just det, det var ju det jag kom att tänka på när jag läste om utställningen...
I Pezenas, "storstaden" (7000 inv.) i närheten av byn Castelnau-de-Guers (1000 inv.) där vi bodde förra hösten, har ju ett fysiskt trompe l'oeil i form av en port inne i gamla staden.
Och visst saknar man Sydfrankrike nu när det börjar bli kallt!
I Pezenas, "storstaden" (7000 inv.) i närheten av byn Castelnau-de-Guers (1000 inv.) där vi bodde förra hösten, har ju ett fysiskt trompe l'oeil i form av en port inne i gamla staden.
Och visst saknar man Sydfrankrike nu när det börjar bli kallt!
Trompe l’œil
Nationalmuseum har öppnat en ny utställning som verkar intressant: Lura ögat. Fem seklers bländverk. Den pågår fram till januari och den tror jag banne mig att jag ska försöka besöka.
Trompe l’œil är alltså konstverk som lurar ögat. Synvillor, kan man säga. Det här har roat konstnärer ända sedan antiken, skriver Nationalmuseum, och visst är det lite kul. Istället för att ta de vanliga turistfotona, kan man ju försöka bedra betraktarens öga istället, som till exempel här nedan (med mer eller mindre lyckat resultat):
"Håll fingret som om du trycker på Eiffeltornet!"
"Håll armarna som om du lutar dig mot triumfbågen!"
Som ni ser har resultatet enbart med samarbetsviljan hos den fotograferade att göra, och inget med fotografens talang...
Trompe l’œil är alltså konstverk som lurar ögat. Synvillor, kan man säga. Det här har roat konstnärer ända sedan antiken, skriver Nationalmuseum, och visst är det lite kul. Istället för att ta de vanliga turistfotona, kan man ju försöka bedra betraktarens öga istället, som till exempel här nedan (med mer eller mindre lyckat resultat):
"Håll fingret som om du trycker på Eiffeltornet!"
"Håll armarna som om du lutar dig mot triumfbågen!"
Som ni ser har resultatet enbart med samarbetsviljan hos den fotograferade att göra, och inget med fotografens talang...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
