Nobelpristagarmaraton, del 6: 1906

Namn: Giosuè Carducci (1835-1907)
Land: Italien
År: 1906
Läst bok: Nyare italiensk lyrik (1902), 081217-081223
Betyg: 2

Jag är inte van att läsa lyrik. Jag tycker ofta att det sökt när någon högläser lyrik, oavsett om det är poeten själv som läser eller någon annan; kanske oftare om det är någon annan. Det känns ofta som om formen är viktigare än orden. Det tycker jag inte om. Jag väljer funktion framför form i de allra lägena. När jag läser lyrik tvingas jag att söka efter formen för att inte falla in i den läsning jag använder i skönlitteratur, där alla ord faktiskt inte är i stort sett lika viktiga. Det är de i lyriken, och hittar jag inte formen, skummar jag bara. Jag vill hitta rytmen. Jag vill hitta metern. Jag vill ha ett gung. Ibland hittar jag metern (även om jag inte har lust att fördjupa mig i det, funktioninriktad som jag är) men upptäcker att jag inte tycker om den. Den saknar rytm. Jag ser att det ska vara fem stavelser, sju stavelser, rimma tredje och fjärde och sen avsluta med fem stavelser (eller vad det nu må vara) men det saknar rytm. Då blir jag tvär och tycker inte om dikten. I Carduccis fall fanns det gung, och det var ganska trivsamt att läsa. Tyvärr var hans stora intressen i livet Italien som enad stat (vilket den inte hade blivit än när han började) och träd, så får ni en bild av hur angelägen hans diktning känns idag. Men gunget fanns där.

Tydligen har Carducci inte legat på utlåningstopplistan på ett tag. Inga böcker eller samlingar av honom gick att hitta, men i samlingen Nyare italiensk lyrik från 1902 fick jag åtminstone läsa lite om honom och hans liv. Han skapade tydligen en läsarstorm med den här dikten på temat "liten rödlätt man med horn i pannan":

Till Satan

Dig, du omätlige
ursprungsande,
känsla och tanke,
materie och ande -

medan i bägaren
drufsaften glimrar,
eldigt som själen
i ögar skimrar;

medan om kärlek
språka tillsamman
solen och jorden
med löje och gamman;

medan från bergets
älskaremöte
dalen bär hoppet
om skörd i sitt sköte -

dig ägnas sången
af djärfvaste slaget.
Satan jag hälsar som
kung i gelaget.

Bort med ditt vigvatten,
präst, och din mässa!
Aldrig skall Satan
vika för dessa.

Ser du, Sankt Mikaels
mystiska glafven
täres af rosten;
hjälplös mot grafven

ärkekeruben
vingbruten vänder,
frusen är blixten
i Jehovas händer.

Likt meteorer,
slocknade, kalla,
ned ifrån fästet
änglarna falla;

men i materien
fjättrad af ingen,
kung öfver formen,
kung öfver tingen,

Satanas lefver.
Med härskarehänder
nattsvarta ögats
flamma han tänder,

ögats, som smäktande
viker och vägrar,
ögats, som strålande
lockar och segrar.

Han bor i drifvans
pärlande safter
skänkande glädjen
jublande krafter,

eldande blodet,
döfvande smärtan,
väckande kärlek
i människohjärtan.

Satan, du talar
ur dikten jag slungar
ut mot den gudom som
blodstänkta kungar,

syndiga påfvar,
dyrka och ära:
ljuneldslik skall du
världen förfära.

Ahriman nämnde dig
konsten i öster,
Adonis, Astarte
skaldernas röster,

fordom när Ioniens
lyckliga släkte
skumboren Venus
till sällheten väckte.

Hyllande susa
Libanons cedrar:
Cypergudinnans
älskling man hedrar.

Firad med danser,
hyllad i psalmer,
bland Edomitiens
doftande palmer,

där Cyperns bölja
skumklädd förrinner,
unga och rena
hjärtan du vinner.

När nazarenens
råa adepter
under agapernas
okyska scepter

tända ditt tempel
med helig fackla
och Argolis' drömmar
remna och vackla,

minnesgod pöbel
billigt dig reder
plats i sin hydda
bland larers leder.

Glödande älskare,
gudom tillika,
flyr du till kvinnan
den kärleksrika:

häxan, som vissnat
vid årslång möda,
lär du naturens
ynkedom döda.

För alkemistens
stirrande öga,
för forskande magiker
himlar så höga,

strålande, nya,
fram du befaller
bortom det dystra
fängelsets galler.

Dig och ditt välde
munken vill glömma,
döljer sig sorgsen
i klostrets gömma.

Själ, som gått vilse,
Satan, du prise!
Strax han dig sänder
din Heloïse.

Fåfängt du späker
aftärd lekamen:
midt ibland Davids
gråtmilda amen

Maros och Flaccus'
verser han hviskar,
med delfiska former
ögat förfriskar:

Lycoris', Glyceras
rosiga, ystra
bilder han bringar
bland klostrets dystra.

Skönare tiders
storslagna minnen
väckas i cellens
sömnlösa sinnen.

Stolta tribuner,
larmande hopar
ur Livii böcker
till lifvet han ropar;

fosterlandskärlekens
låga han tänder:
till Kapitolium
munken han sänder.

Wicleff och Huss, I
siareröster,
ropen ert budskap
mot väster och öster,

högt I förkunnen
från kättarebålet:
tiden fullkomnats,
seklet nått målet.

Mitror och kronor
darra och bäfva:
upprorets andar
klostret omsväfva,

kämpa, predika
under din stola,
broder Girolamo
Savonarola.

Luther slet munkens
dräkt från sin medja:
människotanke
aflsit din kedja!

Kringhvärfd af flammor,
du strålande hägrar,
Res dig, materie:
Satan han segrar.

Skönt och förfärligt
ett odjur sig formar,
hafvet bereser,
jorden kringstormar,

gnistrar och ryker
likt eldsprutarjätten,
bergen bestiger,
ilar kring slätten,

flyr öfver afgrunder,
frustande ångar
i okända hålors
mystiska gångar;

hvirfvelvinds like,
trotsigt det sänder
gälla signalen
från stränder till stränder;

mäktigt det andas,
hvirfvelvinds like.
Skåden, o folkslag:
genom sitt rike,

stor och allsmäktig
Satan sig svingar,
buren på väldiga
eldvagnens vingar.

Hell dig, o Satan,
uppror på jorden!
Hell dig, förnuftets
hämnare vorden!

Rökoffer hälse
segern du vunnit!
Prästernas Jehovah
öfverman funnit.

Oj, vad långt det var att skriva in. Men den här gången uppskattade jag faktiskt dikten mer än när jag läste den första gången. Jag antar att den takt med vilken jag hinner skriva orden är ungefär den som jag bör försöka läsa lyrik i. Jag får pröva det när nästa nobelpoet ska dammas av - jag vet inte när det är dags igen. Tills dess jag har lärt mig läsa lyrik tror jag det blir svårt för poeter att nå över en tvåa i betyg från mig...