Och idag hände det då, det jag hade förutspått. En unge sprang in framför Elias gunga när han var som högst upp och längst ifrån mig (så jag hade inte kunnat förhindra det ens om jag hade velat) och blev träffad i bakhuvudet och slagen till marken. Jag tror att han även fick en lätt smäll på tillbakavägen. Jag hade Anael på ena armen och kunde inget annat göra än att kolla att ungen verkade ha klarat sig (vilket han hade) för att sedan ta hand om Elias och försäkra honom om att det inte var hans fel på något sätt.
Och ungens föräldrar? Bad de om ursäkt för att de inte hade hållit sin unge under uppsikt, alternativt lärt honom var man går vid gungorna? Nej, givetvis inte. De (tre mammor med tillhörande ungar) kollade också att det gick bra för ungen och drog sen snabbt från gunghagen till stenen bredvid, utan att ens prata med oss. Bara pappan (till ett annat barn i gruppen) dröjde sig kvar tillräckligt länge för att hinna se att Elias också hade slagit sig (tjockskalle på smalbenet) och lyckades krysta fram att "nej, det är ju inte kul heller att köra på någon"...
Jag fattar inte hur svårt det ska vara!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att folk är folkrädd i Stockholm. Generellt.
Hjälp, en kommentar!! Hjälp!!! Vad ska jag göra?! Någon pratar med mig! Vad ska jag göra? Ska jag svara? Ja, nej, okej då.
Du har säkert rätt. Plus att folk i allmänhet är dumma i huvudet.
Skicka en kommentar