Mellandagsrea?

Titta, vilket fynd!

Tiden går ju fort

Tänk att det redan var ett år sedan jag spelade tennis utomhus på de här banorna för sista gången!


Visa större karta

Uppfinningar som egentligen är jävligt smarta men som man ändå inte kan använda med hedern i behåll, del 1

Paraplyhatten:

Klas, en bunt vindruvor och en fransk bil

Elias gillar årets julkalender och vi tittar varje morgon (Anael tittar också, men jag är tveksam till om hon hänger med något vidare). Senare på eftermiddagen vill Elias gärna leka julkalendern, men han har inte riktigt fått kläm på namnen än:

-Ska vi leka julkalendern? Med Klas, Klase och Renault?

Dagens irritationsmoment

Folk som skriver "faen". Hur uttalar de det egentligen?

Jag blev irriterad på det redan igår egentligen, men det hänger kvar.

Kulturskymning

Idag blev jag skrattad åt på biblioteket.

Jag: Hej, jag hade reserverat en bok också.
Bibliotekarien: Vad heter du?
Jag: Anders Ryman. R-y-m-a-n.
Han letar i hyllan och hittar boken.
B: "Nyare italiensk lyrik" från 1906? frågar han och kan inte låta bli att fnissa.
Jag: Japp! Det låter väl kul?

Dagen ungdom...

Nobelpristagarmaraton, del 5: 1905

Namn: Henryk Sienkiewicz (1846-1916)
Land: Polen
År: 1905
Läst bok: Quo Vadis (18), 080819-080930
Betyg: 3

Efter de första kapitlen i Henryk Sienkiewiczs Quo Vadis var jag alldeles förvirrad. Jag vet inte om jag var okoncentrad när jag läste, men jag tyckte att det bara namn på namn på namn. Nya personer dök upp från höger och vänster till synes utan anledning och försvann sedan lika fort igen. Till slut började dock historien utkristalliseras och då blev det inte lika tokigt längre. Man bjuds på en hyfsad kärlekshistoria mellan Lygia och Marcus Vinicius i Rom under Neros dagar där kristenomen börjar få grepp om allt fler människor. Läsaren får följa hur Vinicius kämpar för att rädda sin Lygia som fängslats tillsammans med andra kristna. Han blir till och med kristen själv (mest för att få flickan, känns det som, att övriga kristna pryglas för att sedan kastas till lejonen bryr han sig mindre om). Sienkiewicz beskriver även Nero ingående och väver in historiska händelser i handlingen, som till exempel när Nero låter bränna Rom för att kunna skylla på de kristna (som det sägs att han gjorde).

Gränsöverskridande kärlek och Nero bränner Rom

Som sagt, inte så tokig efter de inledande kapitlen, men heller inget att rusa efter för att läsa (jag har det enda exemplaret i Stockholms ”biblioteksnät” hemma fram till i eftermiddag). Lite kul också att man visade TV-serien Quo Vadis på Axess samtidigt som jag läste boken. Det är nog första gången jag har sett ett helt program på polska.

Bonuskuriosa: Jag kan inte lära mig stava till ”Quo” i huvudet. Det går bara inte. Jag måste prova att skriva det. Först då ser jag om det blev rätt – ”Quo” – eller fel – ”Qou”.

Trompe l’œil II

Just det, det var ju det jag kom att tänka på när jag läste om utställningen...

I Pezenas, "storstaden" (7000 inv.) i närheten av byn Castelnau-de-Guers (1000 inv.) där vi bodde förra hösten, har ju ett fysiskt trompe l'oeil i form av en port inne i gamla staden.


















Och visst saknar man Sydfrankrike nu när det börjar bli kallt!

Trompe l’œil

Nationalmuseum har öppnat en ny utställning som verkar intressant: Lura ögat. Fem seklers bländverk. Den pågår fram till januari och den tror jag banne mig att jag ska försöka besöka.

Trompe l’œil är alltså konstverk som lurar ögat. Synvillor, kan man säga. Det här har roat konstnärer ända sedan antiken, skriver Nationalmuseum, och visst är det lite kul. Istället för att ta de vanliga turistfotona, kan man ju försöka bedra betraktarens öga istället, som till exempel här nedan (med mer eller mindre lyckat resultat):














"Håll fingret som om du trycker på Eiffeltornet!"



















"Håll armarna som om du lutar dig mot triumfbågen!"

Som ni ser har resultatet enbart med samarbetsviljan hos den fotograferade att göra, och inget med fotografens talang...

Sch, tj, sj?

En del personer besitter en dialekt där man "visslar" fram (svårt att beskriva, jag hinner inte gå igenom de gamla fonetikböckerna) sje-ljuden, i motsats till att "harkla" fram dem. Man säger till exempel [sju] istället för [schu] för "sju" som jag gör med min dialekt. Tänk Norrland. Det här är helt okej. Inga problem.

Sen finns det en del personer som verkar tycka att det är väldigt ofint att "harkla" fram sje-ljuden. Man hör nästan när en del av dessa personer pratar att de får anstränga sig för att inte råka "harkla" en gång. Tänk överklass i Stockholm. Det här är larvigt och värt att fördöma.

Sen finns det en person (mig veterligen) som kör en egen variant. Hon heter Helena Boström och jobbar på ABC-nyheterna. Hon varken "visslar" eller "harklar". Nej, hon tar det säkra före det osäkra och kör på "tje"-ljud rakt över. Titta på det här klippet från imorse: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1238241.

Vid 2:07 blir "energiforskning" till "enertjiforskning".
Vid 2:14 blir "energicentrum" till "enertjicentrum".
Vid 2:23 blir "energislag" till "enertjislag".

Okej, man fattar vad hon menar i de fallen, men vid 2:43 blir det otydligt. Vad gjorde egentligen polisen med mannen? "Tjöt" de honom i benet?

Jag kan inte läsa...manus...så det....flyter.

Titta på det här klippet (det är bara en halvminut så var inte lat).

http://playrapport.se/#/video/1238144 (jag ville "embedda" filmen direkt här, men det ville inte blogger)

Ska vi gissa hur Thomas Jonassons manus ser ut? Jag tror så här:

De beräkningar som idag publiceras visar att havsnivåerna kommer att höjas [paus upp]



med mellan 80 cm och 2 meter [paus upp]



under de kommande 90 åren. [paus ner]


Och det här är faktiskt lägre nivåer än vad forskarna tidigare kommit fram till [paus upp]



men de nya rönen betecknas ändå som alarmerande. [paus ner]


Uppgifterna som presenteras i tidskriften Science [paus upp]



baseras på olika scenarion [paus upp]



för issmältningen på Grönland, [paus upp]



i Antarktis och flera olika glaciärer. [paus ner]


Och att temperaturen stiger och havsnivåerna höjs [paus upp]



beror på den globala uppvärmingen [paus upp]



som i sin tur sägs orsakas [paus upp]



av utsläpp. [paus ner]

---

Det är extremt sällan jag minns efteråt vad Thomas Jonasson har sagt i sina inslag. Jag kan inte låta bli att störa mig på hur han läser sina manus. Otroligt irriterande och ja, i det här fallet tror jag banne mig att till och med jag skulle kunna göra det bättre, och i just det här inslaget är han ändå på topp. Det kan låta mycket värre. Tips till Thomas: Ställ in skrivaren på landskap istället, så får du kanske rum med hela meningarna på samma rad.

Upplys en dum en

Förklara det för mig som vore jag en två-åring. På vilket sätt är det säkrare för mig som kund att första siffran i kontrollnumret vid inloggningen till internetbanken *alltid* är en nia?

Samma sak på SEB.

Varför?

Dagens iakttagelse

Kaffe och yoghurtdraperat naturgodis är inte goda vänner i munnen.

Hösttermintecken

Och äntligen har biblioteken öppnat igen efter sommaren. Idag ska jag hämta min beställda "Quo Vadis" av Henryk Sienkiewicz (blev det rätt?) för att kunna lunka vidare på mitt nobelpristagarmaraton.

Nobelpristagarmaraton, del 4b: 1904

Namn: José Echegaray (1833-1916)
Land: Spanien
År: 1904
Läst bok: Mariana - drama i tre akter och epilog (1892, övers. 1894)
Betyg: 3

Efter poesi, historieskildring, skönlitteratur och vers var det nu dags för dramatik i nobelpristagarmaratonet. José Echegaray från Spanien var bland annat finansminister och skolminister innan han sadlade om till dramatiker och skrev livet ut. Han delade priset 1904 med Frederi Mistral. Jag beställde boken till mitt bibliotek och fick i handen ett tummat och med gummiband omgivet exemplar i (numera) lösbladssystem. Mums, tänkte jag. Ett drama är väl tänkt att vara dramatiskt och det kan man lugnt säga att "Mariana" var. Mina sex beskrivande ord lyder som följer:

Förvecklingar, förvecklingar och ond bråd död

Det här var riktigt bra. Den över hundra år gamla svenskan tar en stund att komma in i, men allteftersom historien vecklar ut sig glömmer man bort sig och längtar vidare till nästa vänding. Jag tror att min ovana vid att läsa dramatik skriven för scen gör att den ändå bara kan få en trea i betyg, men "Mariana" är ändå klart läsvärd!

Efterlysning - uppföljning

Jag vet fortfarande inte vad lampan heter, men jag har sett en!

Under lördagens svensexa råkade vi köra lite fel på Kungsholmen och precis innan vi svängde upp på Fleminggatan fick jag syn på exakt en sådan lampa jag är ute efter.

Nu gäller det att skaffa tid för att införskaffa den. Och hoppas att den inte är för dyr.

Jag kan åtminstone fråga vad den kallas. Alltid något, även om det nästan gick lite för fort att lösa mysteriet. Att komma på "drill" tog mig flera år.

Efterlysning

Dagens fråga: Vad kallas en sådan här lampa?















Det här är ingen tävling, det finns inga fina priser att vinna om man svarar rätt först. Jag vill bara veta och jag kommer inte att kunna sova gott förrän jag får veta.

Bilden kommer för övrigt från filmen "Casino Royale" och jag ämnar ha just en sådan här lampa i mitt framtida bibliotek...

Peter Jidhe...

...I am your father.

Skrapa, skrapa...

Nu jävlar, ska här skrapas!

Tunisienbilder, del 3

Då prövar vi igen med tredje delen bilder från Tunisien, nu från utflykten till Monastir (vi bodde i Sousse).















Halm, ett stort lass.















Bönetider i moskén. Uppdateras under årets gång efter bland annat solens upp- och nedgång.















Ökenscenerna i Star Wars spelades in i Tunisien. Nu är ännu en uppföljare på väg. Sandrine har fått en ganska stor roll som kejserlig hejduk.















Förste presidenten Bourguibas mausoleum.















Tuff-tuff-tåg from hell. Tips: sitt aldrig i första vagnen. Vi blev smått avgasförgiftade (av både tåg och omgivande trafik). Fatta att vi åkte två jävla mil med det här tåget! Och fick bara se turisthotellgatan...

Det som skulle ha blivit Tunisienbilder, del 3

Jag ville lägga in fler bilder från Tunisien, bland annat på Sandrine i rollen som Kejsarens hejduk från Stjärnornas krig från moskén i Monastir och det förhatliga tuff-tuff-tåget i Sousse (som enligt Elias var det roligaste på hela resan, vi andra blev i det närmaste avgasförgiftade), men eftersom jag bara får "internal error" nu när jag försöka ladda upp dem och jag är trött, så får det vänta.

Kanske i morgon, om allt vill sig väl.

Tunisienbilder, del 2

Tydligen får man inte lägga in hur många bilder som helst i samma inlägg. Konstigt. Här är några fler i alla fall från Tunisien:

Katter överallt. Vilda katter. Utmärglade, vilda katter. Inte klappa.

Titta vilka fina barn vi hittade på stranden! De tog vi med oss hem också.
















Här tillbringade Elias mest tid. Så fort han hörde en rusande motor kastade han sig ut på balkongen för att titta.
















Dromedarer är stora. Och ganska läskiga.
















Men väl uppe var det roligt att rida!

Tunisienbilder

På allmän begäran (who am I kidding...?): Bilder från sista-minuten-resan till Tunisien!

Myller

Städerskorna roade sig med nya upplägg varje dag

Inhemsk öl. Rätt så blaskig, men för den skull inte ogod.

Fullt med sopsäckar med tång på stränderna

Tomas Ledin vet vad sand mellan tårna betyder.

Nobelpristagarmaraton, del 4a: 1904

Namn: Frederi Mistral (1830-1914)
Land: Frankrike
År: 1904
Läst bok: Sången om Rhône (1897, sv. övers. 1964), 080508-080510
Betyg: 3

Vilken lättja! Här har en och en halv månad bara runnit iväg sedan jag slog igen Frederi Mistrals "Sången om Rhône", och inte ett ord har yppats här om hur och när och var och om den var något att hänga i julgranen.
Eftersom jag uppenbarligen inte är så förtjust i att referera författares liv och verk (det går för övrigt så bra så att hitta information om annorstädes) tänkte jag istället utmana mig själv med att sammanfatta den lästa boken i endast sex ord. Okej, då kör vi:

Båtfärd till marknad. Kärlekshistoria slutar dramatiskt.

Den här boken gillade jag. Den är ursprungligen skriven på något versmått som jag inte bryr mig att kolla vad det heter nu, men översättaren Ebbe Linde har noggrant redogjort för det i förordet. där skriver han också att en översättare av poesi också själv måste vara poet och att han tagit sig friheten att frångå versmåttet vid behov, till förmån för den litterära kvalitén. Inga nödrim, alltså (jag skojar bara, den är skriven på någon orimmat meter (sluta klaga, jag bryr mig inte om versmått! Funktion går alltid före form i min värld)). Resultatet blir dock att den svenska versionen är till viss del uppstyltad vers, men man hittar inte mönstret (eftersom det är bortförhandlat i den konstnärliga frihetens namn). Alltså tog det en stund att få in en läsrytm för mig. Men sen när det började hända grejer gick det bättre, och slutet är riktigt bra!

Läsvärd, således.

Dilemma

I Frankrike nedmonterar man hela förskolan och låter mammorna välja mellan att bli hemmafruar eller hyra in barnflickor.*

I Sverige införs nu (troligen) massavlyssning och registrering av i princip allt alla gör.

Då blir frågan: Var fan ska vi bo någonstans?!

*Enligt hörsägen från bekanta från Castelnau. Jag skannar inte av webbsidor på franska tillräckligt fort och är för dålig på att googla på franska för att hitta en länk.

Once you pop, you can't stop...yes, you can!

Utan att vidare gå in på några detaljer - vilken jävla dundermedicin!

You're not funny, you can go!

I en intervju berättade Mike Myers (tror jag att det var) att hans pappa var noga med att de kompisar lille Michael tog hem hade humor. Var de inte roliga slängde han helt enkelt ut dem och förbjöd Mike att träffa dem.

Jag vet inte om jag skulle kunna vara lika extrem gentemot Elias och Anaels kompisar/flickvänner/pojkvänner, men jag känner redan nu att jag tycker bättre om dem som är busiga och har humor än dem som är ordentliga och artiga.

Phille-dille

Tillbaka efter en veckas semester i Tunisien.

Visst minns jag väl dromedarridningen, trafikkaoset, de påstridiga köpmännen i medinan, sandstranden, solen, utropen från minareterna, den totala avsaknaden av kvinnor på kvällskaféerna och den starka harissan, men det som har satt sig på hjärnan är "Something happened on the way to heaven" med Phil Collins som spelades (tillsammans med hans andra "Best of...") vid hotellpoolen flera gånger varje dag.

I only wanted someone to love
But something happened on the way to heaven
It got a hold of me and wouldn't let go
And I want you back
How many times do I have to say I'm sorry

Snart på bloggen: Fler bilder! (från Tunisien)

Fredrik och Filip och Ingvar

I en artikel i Aftonbladet kan man läsa om Fredrik och Filips nya "supershow".

De säger att de fick idén under inspelningen av På spåret, då de ska ha blivit uppslukade av tävlingsmomentet. Men kan det inte ha varit en liten fågel vid namn Ingvar som viskade om att konceptet inte gjorts på 20 år och att det var dags att återuppliva "den storslagna helgunderhållningen"?

I Expressen inför På spåret-säsongen funderar de också om de ska leda programmet om 20 år. Jag ser ett mönster.

Det ska böjas i tid...

Det sägs att Andre Agassis pappa hängde en tennisboll i barnvagnen för att den nyfödde Andre skulle börja träna bollkänsla direkt. Så fanatisk har givetvis inte jag varit. Jag har väntat ett år tills intresset vaknade, och nu sätter vi fart! Ring Bolletieri, vi flyttar till Florida och börjar tennisskola nästa år!

Ska vi säga att Anael kniper titeln på Roland Garros 2024?

Giraff!

Idag sa Anael "giraff" för första gången!

Men bara en gång, det fick räcka. Men ändå!

Mina barn och andras ungar, fortsättningen

Och idag hände det då, det jag hade förutspått. En unge sprang in framför Elias gunga när han var som högst upp och längst ifrån mig (så jag hade inte kunnat förhindra det ens om jag hade velat) och blev träffad i bakhuvudet och slagen till marken. Jag tror att han även fick en lätt smäll på tillbakavägen. Jag hade Anael på ena armen och kunde inget annat göra än att kolla att ungen verkade ha klarat sig (vilket han hade) för att sedan ta hand om Elias och försäkra honom om att det inte var hans fel på något sätt.

Och ungens föräldrar? Bad de om ursäkt för att de inte hade hållit sin unge under uppsikt, alternativt lärt honom var man går vid gungorna? Nej, givetvis inte. De (tre mammor med tillhörande ungar) kollade också att det gick bra för ungen och drog sen snabbt från gunghagen till stenen bredvid, utan att ens prata med oss. Bara pappan (till ett annat barn i gruppen) dröjde sig kvar tillräckligt länge för att hinna se att Elias också hade slagit sig (tjockskalle på smalbenet) och lyckades krysta fram att "nej, det är ju inte kul heller att köra på någon"...

Jag fattar inte hur svårt det ska vara!

Vi tar itu med de viktigaste jämställdhetsfrågorna först

Hurra, ett stort steg för mänskligheten!


Men text-tv:s rubrik var ju lite kul: "Nu får Herr Gårman maka på sig."

Mina barn och andras ungar, definitivt inte sista delen

Kära föräldrar till andras ungar,
Jag må framstå som gammaldags och stockkonservativ när jag skriver det här, men är det inte längre så att det är föräldrarnas ansvar att se till att deras ungar inte går för nära gungorna när mina barn gungar i dem?

Idag skulle åtminstone fyra stycken ungar ha fått bestående gungsmällsskador, hade det inte varit för att jag stoppade gungan innan de flög iväg av smällen.

Och vad gjorde deras föräldrar? Ja, någon ledde undan sin unge (utan att förklara), medan någon annan inte kunde mer än att fånflina fram ett "oj".

Snart har jag fått nog av denna slapphet, snart låter jag gungan tala och ge nästa dumdristiga och för vinden släppta unge en riktig näsbränna.

Hellre att någon annans unge spräcker skallen*, krossar axeln*, får en ordentlig blåtira än att mina barn får whiplash-skador när man måste kasta sig fram och stoppa gungan.

*Skrivet i affekt.

Doktor Kosmos framkallar minnen

Vi var och såg Doktor Kosmos i onsdags på Nalen. En mycket bra konsert! Bra blandning av låtar från de fyra senaste skivorna, även om jag saknade "Utbildningen". Lite bortglömda textrader här och där, särskilt på "Evas story"-låtarna, men de räddade det ofta snyggt. Enda svackan var väl den menlösa pausen med fån-lo-fi-U2-aktig ljusspel på väggen efter "Doktor Kosmos spelar på Tensta torg". Men de är ju riktigt bra live. Nackhåren reste sig mer än en gång!

Jag har haft "Evas story" i mp3-spelaren när jag har cyklat de senaste veckorna, och det var lite roligt att notera vilka bilder som dök upp när de låtarna kom.
Högstadiepersonerna - I nedförsbacken bredvid Örbyleden i Skarpnäck ner mot Nynäsvägen.
Stoppa valfriheten - Vid raden "blir ingen lösning på negerfrågan" svängde jag förbi två hundrastare vid en fotbollsplan i Örby.
På låtsas och på riktigt - Jag stannar och dricker vatten i Farsta.

Kul vad hjärnan kan välja att spara.

Stoppa valfriheten!

Vi har försiktigt börjat fundera på hur vi ska göra med skolvalet för Elias (och sedan också Anael, förstås). Ska vi vara "gammaldags" och trygga och söka plats på den närmaste skolan, där han antagligen får flest kompisar som också bor i närheten eller ska vi söka plats på någon av de franska skolorna som finns, där han (och vi) måste åka längre varje morgon och eftermiddag och där de nya kompisarna kommer lite varstans ifrån.

På biblioteket norpade jag en katalog med Stockholms alla skolor presenterade. Jag måste säga att jag blev en smula bekymrad över utvecklingen. Inte nog med att tamejfan nästan alla har någon mediaprofil eller sportinriktning, beskrivningarna låter också som några satans mäklarannonser. Hör här:

Aspuddens skola - Ligger nära T-bana, Aspuddsparken, Aspuddens IP och den natursköna Vinterviken.

Kunde de inte ha lagt till: Ett stenkast från Aspuddens centrum med all service. Visst moderniseringsbehov. Trivsam närhet till Blommensbergsvägen där alla kör över 50 fast det är 30, särskilt taxibilar, små lastbilar med mobilpratande hantverkare och medelålders män i Volvo.

Var det så här ni ville ha det när alla skulle få välja skola?

Ett till test

I väntan på att inspiration för nya inlägg ska komma, tar vi ett litet test.

På PRfekt.se kan man låta analysera t.ex. sin blogg och utifrån det se vilken personlighetstyp man är. Jag blev Vårdare (sic!), Improvisatör och Konstnär. Så nu vet vi det.

Kan det ha varit inlägget om barnmorskor som gjorde mig så omtänksam, tro?

Romanen

Okej, jag har första meningen. Jag har sista meningen. Nu ska jag bara fylla i allt däremellan.

Barnmorskorna

Såg på "Barnmorskorna" på SVT i onsdags. Mycket bra program, jag är svag för sådana följa-med-på-färden-dokumentärer. Extra roligt var det att allt är filmat på Huddinge, där både Elias och Anael föddes (i sal 6 resp. 9 om jag minns rätt). Och ytterligare extra roligt kommer det att bli i kommande avsnitt då den barnmorska som drog ut Elias är med (Karin)!

Borges

Jag tittade in på Facebook för första gången på länge och såg att applikationen iRead helt gratis och oprovocerat tillhandahållit mig 25 bokrekommendationer, baserat på de 5-6 böcker jag lagt in där. Jag kollade snabbt de första och fastnade för Jorge Luis Borges "Labyrinter".
Obildad som jag är, hade jag snarare satt honom som sångare, men när jag nu läser på Wikipedia om honom förstår jag att det måste vara någon annan argentinare jag tänker på.
Hur som helst hade boken fått bra recensioner av andra användare. Den skulle vara "intelligent" och "klurigt" skriven. Ja, det går jag igång på!
Så jag begav mig till Aspuddens bibliotek och lånade boken. På vägen hem började jag fundera på om Borges inte hade fått Nobelpriset. Jag var inte säker, men trodde att jag hade sett hans namn på listan. Och om det nu var så att han hade fått priset, hur skulle jag då göra? Skulle jag läsa den här boken redan nu och välja en annan när det väl var dags "på riktigt" eller skulle jag lämna tillbaka boken oläst? Med författare som jag redan läst är det naturligtvis enklare. Där är jag helt fri att läsa fler böcker utan hänsyn till mitt maraton.
Nu visar det sig dock att jag inte har någon som helst koll på den här mannen. Han har inte fått Nobelpriset, så jag kan lugnt läsa "Labyrinter" redan nu, så snart jag är klar med "Flyga drake". Jag har nämligen svårt att ha flera böcker igång samtidigt, men det blir ett annat inlägg.

Ja, sådana här saker kan jag gå och oroa mig för. Är jag normal?

Nobelpristagarmaraton, del 3: 1903

Namn: Björnstierne Björnson (1832-1910)
Land: Norge
År: 1903
Läst bok: Synnöve Solbakken (1887), 080315-080320
Betyg: 3

Jag är ingen storkonsument av skönlitteratur. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma ihåg… Äsch, nu får jag sluta klippa och klistra. ”Synnöve Solbakken” är alltså det första skönlitterära verket i detta mitt nobelpristagarmaraton, skriven av norrmannen Björnstierne Björnson. Det är för övrigt han som har skrivit dikten ”Ja,vi elsker dette landet”, som sedermera blev Norges nationalsång.
”Synnöve Solbakken” handlar om en flicka och en pojke som bor på varsin bergsida om en dal. Synnöve Solbakken, som bor på den soliga sidan, och Torbjörn Granliden, som bor på skuggsidan. Synnöve är blond och allmänt god och fantastisk medan Torbjörn har problem med temperamentet och alltid hamnar i bråk. Givetvis blir de kära. I kyrkan till och med. Men Synnöves föräldrar vill inte att Synnöve hamnar i dåligt sällskap och håller henne borta från allt ont. Torbjörn får nöja sig med att drömma. Hans syster Ingrid blir god vän med Synnöve och lurar med de båda så att de får träffas. Men innan Torbjörn och Synnöve kan få varandra måste han ta avstånd från sitt gamla liv och vara snäll och god istället. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort.
Det var trevligt att få läsa lite skönlitteratur igen, efter Prudhommes lyrik och Mommsens historia, och Björnsons stil är ledig och lättläst. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite tunt, särskilt i beskrivningen av titelpersonen Synnöve som är så väldigt fläckfri och nästan tvådimensionell, som en drömbild. Kanske är det meningen. Kanske är det Torbjörns drömbild av Synnöve som framförs, men jag hade velat ha mer av båda sidorna. Sen känns det ganska avlägset från dagens värld att man ses en gång på håll och blir kära, går och drömmer om varandra på varsitt håll för att sedan, när man äntligen möts, kan kasta sig i varandras armar och bedyra sin innerliga kärlek till den andra (utan att ens ha talats vid innan).
Det blir ändå en ny toppnotering med en trea i betyg, tack vare språket och den lediga, behagliga stilen. Jag läser gärna mer av Björnson.

På böjd arm

Jag kunde inte på rak arm säga när jag läste någon historisk litteratur senast. Men en titt i excelarket över böcker att läsa påminde mig att det var i somras, då jag läste "Historisk guide till Paris" av Robert Cole. Den var riktigt bra skriven och gick igenom Paris hela historia, från början med romare och andra fram till nutid. Läs!

Boknördstest

Inte så farligt. Men inga frågor om Nobelpristagarmaraton, då hade jag nog hamnat högre. För övrigt är Harry Potter för barn.

Onsdagen 19:e mars

Djurgården är utslagna, jag har "I love Europe" på hjärnan och barnen har maginfluensa och kräks. Glad jävla påsk!

Nobelpristagarmaraton, del 2: 1902

Namn: Theodor Mommsen (1817-1903)
Land: Tyskland
År: 1902
Läst bok: Romersk Historia (1854-55), 080228-080315
Betyg: 2

Jag är ingen storkonsument av historielitteratur. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma ihåg när jag senast läste en renhårig historiebok. Jag tycker helt enkelt inte att det är så kul att läsa. På historielektionerna på gymnasiet var jag inte lika anonym som min granne Olof, men nästan (enligt vår gamle, nästan själv historiske lärare som jag glömt namnet på. Var det Torsten?). Nu har jag ändå dragit mig igenom första delen av Mommsens stora, ofullbordade verk ”Romersk historia”. Jag har fått lära mig om hur man tror att folken som innebodde skohalvön kom dit och hur deras styrelseskick såg ut. Eller snarare hur man trodde för 150 år sedan. Mommsen beskriver den bristfälliga kunskapen elegant, här om de umbriska stammarnas vandring:

”Det är genant att tala om den, ty kunskapen om den kommer till oss liksom klangen från klockorna i en stad som sjunkit i havet."

Nu ska det spännande att läsa lite skönlitteratur, förklädd till damsnusk.

Spring och köp!

Jag läser att Doktor Kosmos kommer med en ny skiva 2 april och blir glad.

Rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt

Här skulle jag kunna skriva om att det finns en poäng med att faktiskt ha kompentens för det jobb man ska göra. Om att det inte blir så bra när man ska vikariera som rytmiklärare men inte kan sångerna man ska sjunga. Om att man kanske borde hålla sig till "säkra kort" istället för att chansa och riskera att det blir skrattretande fel (vilket det blev när pianot spelade i en tonart, hon sjöng i en annan och alla föräldrar förvirrat gick runt i en ring och inte fattade någonting). Om att man kanske borde ha någon känsla för att när texten går "vi är ett gäng, med mycket sväng" till melodin "When the saints go marching in", så kan man inte spela den i sövande psalmtakt.

Men det ska jag inte, utan jag nöjer mig med att känna medlidande med henne. Hon måste ha haft en jäkligt jobbig dag.

Som Anael behagar, del 2 - upplösningen

Aaahh!!! Skon är återfunnen. Anael hade behagat ha med sig den på det uppfällbara skötbordet, vilket givetvis resulterade i att skon blev uppfälld med det och gömd. (Anael låg inte kvar där.)

Men vem fan lät henne ha med sig skorna på skötbordet?! Dagens föräldrar...

Vilken dramatik det blev här helt plötsligt. Los Bloggos goes diskbänksrealism. Det blir spännande att se vad som händer härnäst.

Skohelvetet - uppdatering

Klockan är halv tolv. Skon är fortfarande borta.

Som Anael behagar, del 2

Återigen, för andra dagen i rad, bjöd Anael mig på lite morgonträning. Den här gången får de lärde (Andreas) tvista om huruvida det var dynamisk eller statisk träning.

Jag har de senaste dagarna gömt undan mössa, halsduk och vantar på morgonen, högt upp på en hylla som bara jag når, för att Anael inte ska bära iväg med dem. Det är nämligen väldigt jobbigt i påklädningsmomentet att behöva avbryta för att leta efter ett plagg någonstans i lägenheten.

Så gjorde jag också i morse, men då behagade Anael g(l)ömma sin ena sko någonstans. Vi kan alla vara överens om ett antal saker. 1: Skon måste vara kvar i lägenheten. Anael kan inte öppna några dörrar eller fönster än och jag vet att hon hade båda skorna så sent som klockan åtta, då hon tog på och av sig dem i köket. 2: Jag kan inte hitta dem. Jag letade tamejfan i en halvtimme, överallt (utom där skon är, uppenbarligen). Även på potentiella svårgissade ställen som toalett, kompost, tidningshög, tvättkorg, under badkaret och på mellanvåningen i leksaksgaraget. 3: Det går inte att fråga Anael var den är, för hon har ingen aning (och kan dessutom inte prata).

Så jag fick alltså lite motion även idag. Stressintensiv intervallträning både till fots och till knäs. Smutt.

Ett smörgåsbord av känslor

Andreas besserwissrar mig i ett mail och avslöjar samtidigt att han läser bloggen. Se där, vilken press man fick på sig!

Han tycker också att det är jättebra med min blogg, så man vet vad jag gör utan att behöva prata med mig. I nästa mail säger han att han bara försökte vara rolig...

Han skämtade alltså. Men om vad? Att det var jättebra med bloggen, vilket innebär att han egentligen tycker att det är dåligt? Att han vet vad jag gör, fastän han inte alls vet det? Eller att han slipper prata med mig? Han kanske i själva verket känner sig tvingad att prata med mig.

Plötsligt dukas ett helt smörgårdsbord av känslor upp framför mig, där jag kan välja precis vad jag vill. Arg, ledsen, besviken, förlägen, skojfrisk, bohemisk, partisk, plattfisk...

Jag tror att jag väljer att känna mig djupt kränkt.

Lite träning på morgonkvisten

Så fick man då sin dagliga träningsdos redan innan klockan tio. Anael behagade nämligen somna. På Willys. På sin trehjuling. Jag hade redan plockat på mig en del varor och kunde inte vänta med att köpa dem, eftersom de senare ska utgöra dagens lunch.

Det känns lite i armarna att bära en sovande 1-åring på ena armen och en trehjuling och matkasse i den andra i flera hundra meter. Är det aerob eller anaerob träning när man spänner musklerna länge i samma position? Om det tvistar väl de lärda ännu. Eller också inte. Jobbigt var det i alla fall.

Nu ska jag äta en muffin.

Irriterande blogspot igen!

Men i Google Reader ser det ut som jag ville... Jag fattar inte.

Irriterande blogspot!

Att det ska vara så svårt att formatera lite text så att det blir snyggt! Nu ger jag upp. Varför blir det mellanrum mellan styckena i första dikten, men inte i de andra två, trots att de ser exakt likadana ut här, på inmatningssidan? Irriterande.

Nobelpristagarmaraton, del 1: 1901

Namn: Sully Prudhomme (1839-1907)

Land: Frankrike

År: 1901

Läst bok: Poésies (1865-1866), 080214-080229

Betyg: 2

Jag är ingen storkonsument av lyrik. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma ihåg när jag senast läste en diktsamling. Därför har jag lite svårt att bedöma kvalitén i den lyrik jag läser. (Inte för att jag är någon litteraturvetare heller, men när jag läser skönlitteratur har jag ändå en hel del att jämföra med.) Sully Prudhomme var alltså den första nobelpristagaren i litteratur. I uppslagsverken kan man idag läsa att han skrev tämligen sentimentalt och romantiskt och jag kanske är benägen att hålla med. Det handlar om unga flickor, kvinnor, naturens skönhet och varför vi måste dö. Tydligen var han noga att hålla sig till formen i sin lyrik.

Några av dikterna fastnade jag särskilt för: ”L’habitude”, ”Intus” och ”Les Vénus”.

L’habitude

L’habitude est une étrangère
Qui supplante en nous la raison:
C’est une ancienne mènagère
Qui s’installe ans la maison.

Elle est discrète, humble, fidèle,
Familière avec tous les coins ;
On ne s’occupe jamais d’elle,
Car elle a d’invisibles soins :

Elle conduit les pieds de l’homme,
Sait le chemin qu’il eût choisi,
Connait son but sans qu’il le nomme,
Et lui dit tout bas : « Par ici. »

Travaillant pour nous en silence,
D’un geste sûr, toujours pareil,
Elle a l’œil de la vigilance,
Les lèvres douces du sommeil.

Mais imprudent qui s’abandonne
A son joug une fois porté !
Cette vielle au pas monotone
Endort la jeune liberté ;

Et tous ceux que sa force obscure
A gagnés insensiblement
Sont des hommes par la figure,
Des choses par le mouvement.

Intus

Deux voix s’élèvent tour à tour
Des profondeurs troubles de l’âme :
La raison blasphème, et l’amour
Rêve un dieu juste et le proclame.

Panthéiste, athée ou chrétien,
Tu connais leurs luttes obscures ;
C’est mon martyre, et c’est le tien,
De vivre avec ces deux murmures.

L’intelligence dit au cœur :
« Le monde n’a pas un bon père.
Vois, le mal est partout vainqueur. »
Le cœur dit : « Je crois et j’espère.

« Espère, ô ma sœur, crois un peu :
C’est à force d’aimer qu’on trouve ;
Je suis immortel, je sens Dieu. »
—L’intelligence lui dit : « Prouve ! »

Les Vénus

Je revenais du Louvre hier.
J’avais parcouru les portiques
Où le chœur des Vénus antiques
Se range gracieux et fier.

A ces marbres, divins fossiles,
Délices de l’œil étonné,
Je trouvais bon qu’il fût donné
Des palais de rois pour asiles.

Comme j’allais extasié,
Vint à passer une pauvresse ;
Son regard troubla mon ivresse
Et m’emplit l’âme de pitié :

– Ah ! m’écriai-je, qu’elle est pâle
Et triste, et que ses traits sont beaux !
Sa jupe étroite est en lambeaux ;
Elle croise avec soin son châle ;

Elle est nu-tête ; ses cheveux,
Mal noués, épars derrière elle,
Forment leur onde naturelle :
Le miroir n’a pas souci d’eux.

Des piqûres de son aiguille
Elle a le bout du doigt tout noir,
Et ses yeux au travail du soir
Se sont affaiblis… Pauvre fille !

Hélas ! tu n’as ni feu ni lieu ;
Pleure et mendie au coin des rues :
Les palais sont pour nos statues,
Et tu sors de lan main de Dieu !

Ta beauté n’aura point de temple.
On te marchandera ton corps ;
La forme sans âme, aux yeux morts,
Seule est digne qu’on la contemple.

Dispute aux avares ton pain
Et la laine dont tu te couvres :
Les femmes de pierre ont des Louvres,
Les vivantes meurent de faim !

Slutchattat

Idag började Elias nästan lyckas säga "R". Jag hoppade givetvis på tåget och var allmänt jobbig när jag peppRade honom med fRågoR däR svaRet innehöll R.

Ibland föll han tillbaka till J eller L och sa "jag kan inte säga det!", men flera gånger lyckades han faktiskt!

Kul med framsteg, men samtidigt betyder det att hans tidiga fallenhet för chatt får sig en törn. Snart är det slut med "det är LOLigt!"

Dagens irriterande låtar på hjärnan

Om vartannat i flera dagar har jag nu haft följande låtar på hjärnan:

- Kung i baren. Ända sen SVT började traila för Så ska det låta har denna äckliga dänga poppat upp med jämna mellanrum.
- Against all odds. Phil Collins gamla goding är åtminstone bättre än föregående kräkmedel.
- Don't worry, be happy. Ja, det är väl för att man ska tänka positivt eller nåt, trots att man har jobbiga låtar på hjärnan.

Bubblare inför nästa vecka: Nordman (kanske på tredje plats på svenska hatlistan efter Uggla och Gessle, men ändå klart distanserade tack vare den föredömligt lilla exponeringen i media efter Vandraren-hysterin). Den enda låten jag minns från kvällens melodifestival. Hoppas att jag har glömt den i morgon bitti.

Dagens irriterande anglicismer

Bisittaren till Tommy Engstrand (jag minns inte vem det var, men säkert en gammal tennisspelare som pratat "engelska" mycket under karriären) under Davis Cup-tennisen i helgen:

Ja, han sätter upp poängen bra där.

(Från engelskans "setup")

Det är rätt att attackera. Levy måste hela tiden komma upp med passeringar.

(Från "come up with")

Sluta!

Och i 24 direkt från Riksdagen alldeles nyss var det en moderat som avslutade med:

Låt mig summera upp.

Ska det vara så svårt?

Ständig bubblare: "...inte bara...men också..."

Dramatiskt omslag

Nog är det lite Lilla huset på prärien över det här omslaget. Hoppas att någon försöker håna mig när jag läser den så jag får tillfälle att besserwissra dem.
- Vad läser du för kiosklitteratur?
- Det är faktiskt 1903 års nobelpristagare...

Nobelpristagarmaraton börjar nu!

Så blev det då dags att göra slag i saken och påbörja min långa vandring ut ur kulturskymningen, in i den upplysta och belästa dagen. Jag åkte således in till stadsbiblioteket för att låna de första tre nobelpristagarna i litteratur: "Stances et poémes" av Sully Prudhomme, "Romersk historia" av Theodor Mommsen och "Synnöve Solbakken" av Bjørnstjerne Bjørnson. Vilka av pristagarnas verk jag ska läsa har jag valt genom en inte alltför djup analys av vilket som vid en snabb blick verkar vara den mest betydande utgåvan.
Allt gick bra till en början. Elias lät sig lämnas på dagis utan knussel och Anael somnade klädsamt på Sveavägen, precis som planerat. Men vid sökdatorn stötte jag på patrull. Tydligen är nobelpristagarmaraton ingen folksport. Både Prudhomme och Mommsen låg gömda i källaren och var tvungna att beställas, och Bjørnson stod två våningar upp på galleri 2. Men nu hade jag inlett mitt maraton och tänkte inte ge vika. Alltså beställde jag min poet och min historiker och sprang snabbt upp till galleri 2 och rafsade till mig kärlekshistorien om Synnöve medan Anael låg kvar i bokhallen och sov. Omslaget var minst sagt förvånande. Jag ska scanna in och lägga upp här, så får ni se. Om det inte osar kiosklitteratur om det omslaget, så vet jag inte vad. Men den ska bli intressant att läsa. En nobelpristagare förklädd till Harlequin-roman.
Men först måste jag läsa Sully Prudhommes "Stances et poémes". Jag måste läsa dem i tur och ordning, annars går det inte. Jag väljer att läsa diktsamlingen på franska (och eventuellt även på svenska) och slår därmed fast upplägget för resten av maratonet. Böckerna ska läsas på originalspråk så långt det är möjligt (dvs att jag ska läsa på svenska, engelska eller franska).
Theodor Mommsens romerska historia riskerar ju att bli den första riktigt träiga och jobbiga boken att ta sig igenom under resans gång (och säkerligen inte den sista), men det ska nog gå.
Nu måste jag komma på något bra sätt att ta mig in till biblioteket igen under helgen för att hämta mina dammiga beställningar. I fortsättningen ska jag nog offra en tia och beställa hemifrån dagen innan.
Jag ska skriva några ord och högst subjektivt bedöma alla pristagare allteftersom jag har betat av dem.
Nu är jag igång. Nu kör vi. Om några år ska jag vara i mål...

Nytt, nytt, nytt!

Eftersom jag inte längre befinner mig i landet som har allt (inkl. en inte sällan på tok för stor självcentrering), tyckte jag att det vore bäst att starta en ny blogg.
Att jag inte har skrivit något på två månader dryg spelar kanske också in. Nu måste jag ju fylla det nya med något nytt.
Således drar jag nu ur respiratorsladden till Ryman intar Frankrike och tar istället ett bastant tag om den nyfödda bloggen Ryman återerövrar Sverige och ruskar om, klappar på kinderna och nyper i tårna för att frammana ett friskt gallskrik som visar att den lever.